Hur kommer man framåt?

Helgen gick som vanligt fort. På lördagen skulle vi åkt hem till Hilda eftersom hennes pappa fyllde år, men mamma mådde ingevidare så vi stannade hemma. Trist, men sådant är livet! På söndagen var hon återigen fit for fight och pappa och mamma bestämde sig för att ta med mig på min första julmarknad. Synd bara att det inte var en enda liten snöflinga ute på marken, men det är väl bara att vänja sig, på dessa breddgrader ser det ju mörkt ut på den fronten. Vi tog tunnelbanan in till stan, det var spännande och jag tittade nyfiket på allt och alla. Väl inne i stan blev pappa hungrig (ovanligt) så vi gick in på ett litet fik. Jag fick sitta i barnstol och pratade högt med alla som var där denna söndagsförmiddag. Alla som ville fick också se mina leksaker. Vilken liten charmknutte jag är.

Efter maten var det promenad upp till julmarknaden som gällde, vi var inte själva i Gamla stan, så det var ganska trångt i de redan så smala gränderna. Väl uppe på Stortorget var det inte bättre. Pappa och jag trängdes med vagnen bland alla människor och mamma passade på att se sig omkring.

Hon hittade en bod med massvis av saker som jag skulle gilla men vid detta laget hade jag redan somnat i vagnen och var inte det minsta intresserad av att titta. Pappa och mamma passade på att dricka lite glögg och äta pepparkakor innan de började sin vandring hemåt igen. Jag sov i lugn och ro, trots kullerstenarna eller kanske tack vare kullerstenarna. Skönt!

När vi kom hem ägnade jag större delen av kvällen åt det som jag gör mest hela dagarna, nämligen att förflytta mig. Jag är nu väldigt duktig på att åla som en mask, bakåt. Jag är även en hejare på att rotera 360 grader. Jag kan stå på alla fyra och gunga fram och tillbaka. Jag har bara inte kommit på hur sjutton man gör för att komma framåt och jag vill lova att frustrationen kryper närmare och närmare. Kan ingen berätta eller visa hur det ska gå till, jag blir snart galen. Doktorn som jag träffade när jag var 6 månader sa ju att jag var en stark kille och att jag nog snart skulle börja krypa. Jo tack, stark är jag minnsan, här lyfter jag upp mig så jag står med all vikt på händerna och tårna, men krypa, pyttsan!

Jag har dock kommit på ett litet knep för att ta mig framåt. Jag tar tag i någonting och drar. Vips har man förflyttat sig, nästan helt på egen hand :-) Stolen är nu min bästa kompis.