Theodore Elon Lindquist: 6 timmar är lång tid

Igår, på självaste nyårsafton åkte jag, mamma och farmor den välkända vägen till Ryhovs sjukhus. Jag, mamma och pappa var ju här redan i måndags. Efter läkarbesök, inhalering av ventoline samt ett utskrivet recept fick vi ju åka hem med hopp om att mitt tillstånd skulle förbättras, men icke! Därför var vi tillbaka och vi var inte ensamma. Min hosta hade blivit bättre, men andningen var fortfarande tung och när jag andades ut tjöt det i luftrören på mig. Utöver detta hade jag nu skaffat mig röda stora prickar över hela kroppen. Tanten på sjukvårdsupplysningen trodde att detta kunde vara en allergiskreaktion mot ventolinet och tyckte därför att vi skulle åka tillbaka till sjukhuset så här satt vi nu. Och vi satt och satt och satt. Sex långa timmar i ett litet väntrum tillsammans med min nya flickvän Esther och en liten flicka vid namn Märta. Märta hade trillat ner för trappen med sin gåstol men även hon fick snällt sitta ner med sin mamma och pappa och vänta. Det komiska var att denna familj skulle ha nyårsmiddag hemma hos sig, med 15 gäster och timmarna bara tickade på. Mamma tyckte att de kunde köpa med sig Macedonkan-mat till alla om det nu skulle komma ifrån sjukhuset i tid för att hinna hem till alla gäster. När det äntligen var min tur att få träffa doktorn, efter 6 långa timmar, 360 minuter eller 21 600 sekunder, möttes vi av en sönderstressad tantdoktor som nog aldrig mer kommer att jobba på nyårsafton. Hon tittade snabbt på mig, lyssnade halvhjärtat på vad mamma berättade och tyckte sedan att det inte verkade vara något större fel på mig. Mamma envisades och sa att jag hostar och att jag hade jättejobbigt att andas. Jamen, sa läkaren. Det låter bra när jag lyssnar och om det blir värre kan ni ju komma tillbaka ikväll... Komma tillbaka? Vad menade hon? Tur att pappa inte var med, han hade gått i taket medan mamma så lugnt och sansat hon kunde försökte förklara att hon, efter att ha suttit i väntrummet under 6 timmars tid inte hade för avsikt att åka hem för att komma tillbaka igen om några timmar. Det hela slutade med att en irriterad läkare - som tyckte mamma var en jobbig kärring ifrån Stockholm - tillslut gick med på att ge mig cortison mot mina röda prickar samt låta mig inhalera någon annan medicin som jag förhoppningsvis inte var allergisk emot och som skulle hjälpa med mina andningsproblem. Efter en lång dag satte vi oss i bilen tillbaka till Tenhult. Mamma och farmor hade inte fått i sig någonting att äta sedan frukost och jag och mamma var redan sena till vår nyårsmiddag. Kvällen blev trots allt lyckad och jag somnade utmattad hemma hos Kalle och Anna trots att det sprang tre galna barn utanför dörren till sovrummet och nyårssmällar redan hade börjat låta runt om i grannskapet. Imorse när jag vaknade var prickarna nästan borta, men hostan och andningen värre än på länge. Imorgon åker vi hem till Stockholm. Hoppas sjukvården är bättre där!

Under dessa sex långa timmar var jag en superduktig kille som inte gnällde en enda gång. Jag passade på att leka och undersöka allting som fanns i väntrummet. Flera gånger...