Det känns som om varenda kotte är sjuk nu för tiden och det är även jag och mamma. Den här gången var det hon som smittade mig med sin snoriga näsa och hosta. Jag som äntligen lyckats bli av med min förra förkylning som varat den senaste månaden. Men, nu var det alltså dags igen. Snoret rinner och mamma gör sitt bästa att försöka torka, något som jag inte tycker är så roligt. När hon inte har torkat på en stund kan jag blåsa ut snorbubblor ur näsan, pröva det ni... För några dagar sedan hada jag till och med feber, mamma gick ut på middag med en gammal skidkompis och pappa och jag fick hänga här hemma. Jag somnade vid 8-tiden som vanligt men vaknade igen av ett hostanfall som varade i 45-minuter blandat med gråt och mer gråt. Stackars mig och stackars pappa. Dagen efter var jag lite kryare, men hostan höll i sig, jag hostade så mycket att jag kräktes. Mammas ögon lyste av medömkan, men jag är ju van att kräkas, så det var väl ingenting. Nu är jag dock på bättringsvägen. Har fått medicin av doktor Martin som jag ska andas in genom en konstig mojäng. Det är ingenting som jag tänkte ägna mig åt men jag har nog märkt att mamma låter mig andas i den när jag sover, hon tror att jag inte märker någonting och jag låter henne hållas. Jag har också fått ett nytt favorit ord. Mamamamama, mamma tittar jättestolt och pappa verkar inte bry sig någonting. Mamma säger ibland papapapapa, jag tror att hon vill att jag ska göra pappa lycklig också. Jag har nu lärt mig vad en lampa är och tittar upp i taket så fort mamma frågar var lampan är. Jag tycker att lampan i vårt sovrum är finast i lägenheten, men den vid matbordet är roligast eftersom mamma kan putta på den så att den gungar fram och tillbaka. Idag fick jag pröva att gå med gå-vagnen, alldeles själv. Det gick bra, men jag tyckte att det var lite läskigt. Det enda som är bra med att vara sjuk är att man får ligga i mamma och pappas säng och gossa, så mycket man bara vill.
